Gästgiveri

Ännu lite mer om Historien och Mo by …

 

Gästgiveri
  byn fanns även ett gästgiveri med anor från 1600-talets början. Gästgivargården var byns största gård. Rymlig med varmbonade rum i både nedre och övre våningen samt med en förstukvist som förde tanken på ett herremanshus. Två skorstenar med fyra öppna spisar och tre kakelugnar sörjde för värmen när kyla och ruskväder satte in. Den var uppförd 1814 av Elias Eliasson medan de två övriga byggnaderna jämte uthusen var uppförda av Elias far gästgivaren Elias Grelsson 1769. I samband med skiftesdelningen flyttas alla husen. Den pampiga stenkällaren plockades sönder, flyttades och återuppbygdes på Märgård.Allt detta arbete kostade givetvis mycket pengar. Bykassan bidrog med 1000 riksdaler men det förslog inte. Elias måste sälja bort större delen av hemmanets skog. Ja så mycket att han anmäldes för skogsskövling. Ett dokument därom säger att – ” Knappt fanns skog för husbygge på gästgivarens mark närmast byn. ” I detta svåra läge fattade han ett desperat beslut. Han utlyste hemmanet på offentlig auktion. Försäljningen tog nio timmar enligt ett protokolll och när på kvällen klubban till sist föll för högsta bud, 3000 riksdaler, var Per Johansson från Fransåsen ägare till Märgårdshemmanet. Elias med hustrun Helena hade vid överlåtelsen av ägostyckningen till Nils Nilsson förbehållit för återstående livstid bostad och födoråd i naturprodukter.Sedan Nils bosatt sig på Märrgård hyste han en förhoppning om att få övertaga socknens gästgiveri men därav blev intet. Han lyckades inte få de rekommendationer som erfodrades. Han var till sin läggning alltför vårdslös och obeständig. Men en skjutsstation fick han hålla så länge han levde.
Märrgård
 
 
 tt av de sju ursprungliga hemmanen. Många historier handlar om Karl-Fredrik Molin som tillsammans med sin mor, Mor Greta, drev gäsgiveri där sedan Elias Eliasson flyttat gamla gästgivaregården till Märrgård i samband med lagskiftesdelningen.Gofarn i Mo, så kallades Karl-Fredrik för han ställde ofta upp som fadder eller dopvittne i Junsele. Historierna om honom är många och lustiga, för han var slagfärdig i mun och hade dräpande svar att komma med när man skulle förmana honom eller vara spydig. Karl-fredrik föddes 1838 och blev i vid unga år Mo bys mäktigaste man. Nu brydde han sig inte mycket om detta, för en av hans intressen var att konsumera läskande öl.
Karl-Fredrik ramlade en gång ned från kornjässjan, han var väl som vanligt inte riktigt nykter så han föll ned och slog huvudet i backen. När prosten Blix träffade honom sedan han kryat på sig skulle han tillrättavisa honom och tyckte han frestade Gud för mycket när han klättrade i kornhässjan då han inte var nykter, då svarade Karl-Fredrik: ”Nä int freste jäg gud, nä dä va hänrän som glatt”.Han hade varit till Junselevallen med en gästgivarskjuts och åkte då med häst och släde på Betarsjöns is. Men när han styrkt av starka drycker skulle tillbacka körde han sönder släden som gick i småbitar. Nu var Karl-Fredrik inte den som gick bet utan han tog av sig vargskinnspälsen, knöt fast den i skaklarna, lade sig på pälsen och tog sig på detta sätt till Krånge.Karl-Fredriks bortgång blev mycket tragisk, han drunknade på midsommarafton 1903. Han hade varit hos några vänner i Krånge, han tog sin båt och skulle ro hem till Mo. Men när han kom förbi ön gick han iland för att plocka midsommarpry. Då han klev i båten hände det olyckliga att han föll i vattnet och drunknade. Nu blev det stor uppståndelse i byn, gufarn har drunknat, han kallades ju allmänt så.

Comments are closed.